Tips till alla litteratur- och svensklärare!

UR och centrum för lättläst vill tillsammans göra litteraturen tillgänglig för alla, oavsett läsförmåga. Centrum för lättläst har därför satt ihop två bokpaket med böcker som behandlas i Hej litteraturen. Hej litteraturen och lättlästa klassiker ger en unik möjlighet att diskutera samma berättelse med hela gruppen, även om den innehåller både ovana och vana läsare.

Paket 1 innehåller: Odysséen, Romeo och Julia, Dracula, Brott och Straff och Förvandlingen.

Paket 2 innehåller: Mor gifter sig och Gösta Berlings saga.

På Centrum för lättlästs hemsida finns också handledningar till de lättlästa böckerna samt lärarstöd för hur man kan arbeta med både tränade och otränade läsare samtidigt. www.lattlast.se/lararrum 

Till beställningssidan hos Centrum för lättläst.  www.lattlast.se/ur-bokpaket

Arbetarförfattarna

Det första jag tänker på när jag hör ordet ”Arbetarförfattare”, är ett annat ord, som inte har med de böckerna alls att göra: ”Tjejband”.

Förstår hur ett rockband kan bli sura tillslut om de alltid presenteras som ”Tjejband”, när de själva inte ägnar någon energi åt att tänka på att de har bröst och fittor, utan helt enkelt bara vill spela rock.

Det borde ha varit samma sak för ”Arbetarförfattarna”. Ordet i sig förminskar både författandet till att inte kunna kallas för ett riktigt arbete, och arbetarna som skriver till att inte vara tillräckligt bra på att skriva för att helt enkelt kallas för författare. Men som jag förstått när jag läste på lite om arbetarförfattarna, så var de flesta av dem nöjda med den titeln. Vissa rynkade på näsan, andra sträckte upp näsan i vädret. Men ett skällsord blev det aldrig.

 Jag tror inte att vi på allvar kan förstå vad fattigdom är. Vi kör en skruttig bil, till ett dåligt betalt jobb, måste dela upp betalningen till hemförsäkringen månadsvis och autogiro har blivit vår enda möjlighet att hålla oss flytande. Baren får dela rum, det blir bara skidsemester vart annat år och bara ett par nya jeans per år.

Vi HAR en bil, om än skruttig. Folk har varit på skidsemestrar och drar ibland ett par splitter nya jeans över rumpan. För inte alls länge sedan gick folk i det här landet med rumporna bara – bokstavligen.

Innan kvinnor ens hade rösträtt, och när en arbetare ägnade sina dagar åt att jobba, föröka hålla sig flytande, vila några timmar, äta någonting och så jobba igen. De som valde att slösa bort någon timme från den värdefulla sömnen, på att istället läsa en bok, de kunde nog verka rakt av spritt språngande galna. Att studera var att ta tid från arbetet.

Men det fanns några som ville ändå. Som lånade hem böcker från kringresande bibliotek och läste eller studerade i skumrasket från en öppen spis sista glöd. Autodidakterna – de självlärda – är dem som sedan började skriva själva. Vi fick arbetarförfattare.

De är ögonvittnen till vårt lands historia. Tidigare hade underklassen bara skildrats sparsamt, men aldrig förr INIFRÅN. Det är faktiskt något helt unikt. Och precis sådär lagom historiskt svindlande för att det nog ska gå att komma över den där värsta känslan av hur eländigt allt är för huvudpersonerna.

Jag är väldigt svag för poeten och kolvaktaren Dan Anderssons dikter. Han placeras faktiskt också in under ”arbetarförfattare” allt som ofta, så om jag ska rekommendera någon att börja med, så är det med värme jag tipsar om Dan Andersson. Det finns noveller, oftast åt det lite mystiska hållet; men oftast redan i hans dikter kan man hitta det gamla Sverige. Både vackert och underhållande.

/Rebecca Vinterbarn Elg

Tredje avsnittet av Hej litteraturen urplay.se!

Inget Hej litteraturen på TV denna vecka!

Hej litteraturens tredje program är flyttat till nästa vecka eftersom det sänds ett nyinsatt direktsänt program om de ungas revolt i arabvärlden. Hej litteraturen är tillbaka nästa onsdag. Tills dess kan du se de två första progremman på urplay.se!

Har du missat de två första avsnitten?

Nu kan du se de två första avsnitten av Hej litteraturen på urplay.se!

Blogg Min plats

I det här avsnittet av Hej Litteraturen är det ett gäng människor på en strand i Jerusalem som får frågan var deras roman skulle utspela sig. För mig har den frågan blivit lite som ”vad händer där rymden tar slut?”. En lite svindlande tanke alltså. VAR skulle ens egna bok utspela sig?

Jag kan inte svara på det själv. Kanske i sängen…fast det låter så tacky. Kanske i öknen; men då skulle hela boken bara handla om hur törstig jag var. Kanske i en bar kvart i tre en lördagnatt; men det skulle bli en ganska så sorlig, kort och ointressant bok.

Var skulle din bok utspela sig? Svara på den om du kan. 

Det är i stort sätt omöjligt att veta hur mycket platsen betyder för känslan man har i magen. Gissar att det är lite samma grej som skillnaden mellan vad man har i generna och vad uppväxtmiljön gjort, för att skapa den man är.  

Vad är ägg och vad är höna.

När jag hämtade ved en svinkall vinterdag och såg hur isen hängde ner i lager på lager på en bergshäll, så började jag tänka på volangkjolar. Tänk om hela volangmönstret grundar sig i att någon nucka från medeltiden tyckt om naturens mönster och velat härma…det är kanske inte troligt. Men det är något kittlande i att tänka att det vi har runtomkring oss, formar det vi fantiserar om.

Kanske hade vi i de nordliga länderna inte varit samma människor vi är, om vi inte hade frusit så mycket. Eller om vi levde mycket trängre – som i Hongkong, eller Tokyo. Det skulle väl ha märkts på våra böcker?!

 Om det finns något som kan kallas för folksjäl, så är det i böckerna folk skriver, man borde kunna hitta det. Och om man klurar lite på svensk litteratur genom tiderna, så har naturen fått spela en stor roll. I Selma Lagerlöfs debut Gösta Berlings saga – får naturen skildra de mentala snårskogarna. Är någon i historien ond, blir naturen skrämmande. Lite som litteraturens skräckfilms-klassiker ”Blair witch project”. (Fast Selma fick Nobelpriset…det kommer inte hända för B-skräckisen filmad med skakig handkamera).

Tills man vet exakt HUR mycket ens fantasi påverkas av omgivningen, får man väl helt enkelt se till att hålla sig på platser man gillar… Jag stannar i sängen idag.

Rebecca Vinterbarn Elg

Hej litteraturen sänds onsdag 2/3 kl.20.30 i SVT2

Vardagspoesi med Rebecca!

Hej litteraturen är tillbaka med en ny säsong och tar i första avsnittet ett grepp om den svenska poesin.

 - Det finns förmodligen lika många svar på hur den svenska poesin ser ut som det finns poeter säger programledaren Rebecca Vinterbarn Elg idag till tidningen Dagbladet. På järnvägsstationen i Järna har någon sprayat dit orden “Du är…” och bokstäverna S och T framför Järna. Poesi i vardagen och samtidigt fellgood för morgonpendlarna. Det är det som kan vara så fantastiskt fortsätter Rebecca. 

 Även poeten och musikern Emil Jensen, som medverkar i programmet, tror att poesin skulle må bra av att blir mer användbar. 

- Musiken finns överallt alltid, men vi skulle också behöva få in poetiska formuleringar i vardagliga sammanhang, säger han.

Poesi

Poesi borde vara det enklaste som finns att läsa: det är kort, det håller en takt, och det säger bara precis det viktigaste. Fast sätter man sig ner med någon annans dikt så upptäcker man att det är just de ingredienserna som torde göra det lättläst, som istället är det som kan göra det svårt. Poesi är som en gräddig sås – ibland lite för gräddig. Eller en Creme Brylé – ibland lite för söt. Eller som en stark gryta – ibland lite för…ja, ni fattar.

Det ges ut relativt få diktsamlingar varje år, av nu levande poeter. Förlagen har en gräns för hur många nya diktsamlingar de kan ge ut per år, för att det ska kunna vara lönsamt. Lite som med mängden MVG och VG, hur de ska fördelas i en klass. Och nutida poesi är helt enkelt inte tillräckligt lönsam. Man kan tycka att det är sorligt, eller så kan man göra som de flesta – inte tycka något alls om det.

Jag hör nog också till dem som egentligen inte tycker så mycket, kring poesi. Men jag tror desto mer. Tror till exempel att det skrivs mer poesi ute i Sverige, än vad vi läser. Och jag tror att poesin i sig, alltid kommer att överleva, hur dåligt eller bra utgivningsår det är. Poesin som skrivs på kammaren och endast för författarens egna ögon, är lika mycket poesi som den som hamnar på bokhyllorna. Det är det som är diktens hela hemlighet – att den finns överallt, runtomkring oss, bara beroende på hur man läser sin omgivning. Tror inte att vi kommer att lyckas slippa ifrån poesin, ens om vi hade velat.

Som om man är kär till exempel; då är det nästan omöjligt av avgöra var du och dikten börjar och slutar.

Hyllningsdikt till några svenska poeter:

Jag är glad att jag öppnade när det knackade.

Det var dikten som ville komma in i min verklighet.

Där stod Almqvist och frågade mig ”varföre är allt en trasa?”

Jag kunde inte svara.

Sedan sa Stagnelius ”aldrig min trånad till målet skall nå”

och jag började förstå.

En dag stod Dan Andersson där i min hall och bad

”bort längtande vekhet ur sotiga bröst”

så jag upptog också kampen mot ett inre mörker.

Där hade jag suttit och bölat

men raderna någon annan redan skrivit

kom och gav mig en kram.

Hade ni aldrig knackat på

hade jag varit

ingenting

jag vore

ingen

utan meningarna jag inte kunnat säga bättre själv.

Dikten hälsar fortfarande på i min verklighet ibland.

Poesin går rakt in, utan att knacka först,

rumsterar runt och yrvindar en stund i mitt vardagsrum,

påminner om att det alltid finns någon annan som förstått.

Tack poesin för att du finns.

Och tack för att du fanns.

/Rebecca Vinterbarn Elg

Missa inte premiärprogrammet av Hej litteraturen om svensk poesi ikväll SVT2 kl.20.30.

Ny säsong av Hej litteraturen!

Onsdag den 23 februari kl.20.30 är det nypremiär för Hej litteraturen. Programmets andra säsong fokuserar på den svenska litteraturhistorien. Genom tre temabaserade avsnitt berättar programledaren Rebecca Vinterbarn Elg med personlig touch om några av den svenska litteraturhistoriens främsta författarskap. Till sin hjälp har hon kunniga experter, formstarka reportage, spännande texttolkningar, nutida perspektiv, bra musik, mycket värme och lite humor.

Många bra författare och poeter inom svenska modernismen

Jag erkänner att jag var tvungen att ta reda på vad modernismen är för något innan jag kunde sätta mig ner och göra ett boktips. Vissa perioder, som t ex medeltiden, är lätta att förknippa med böcker medan sådana som denna inte är lika lätt. När det gäller modernismen så har jag läst olika poeter. Några av de största poeterna i Sverige räknas till moderismen. Men det finns även stora skönlitterära författare som hör till modernismen.

Jag tycker mycket om att läsa Karin Boyes dikter. Har du inte läst hennes dikter så tycker jag verkligen att du ska göra det! Men inte bara dikterna är bra. Även hennes berättelse Kallocain är bra! Den handlar om ett land, Världsstaten. Där lever människor under jord på grund av ett krigshot från ett annat land. Kemisten Leo Kall uppfinner en drog, som får namn efter uppfinnaren, Kallocain. Denna drog får människor att avslöja sina innersta tankar. Det är meningen att den ska användas för att avslöja statsfientliga tankar.

En annan stor poet är Edith Södergran. Hennes dikter är vackra, ofta sorgsna men helt underbara.

Gunnar Ekelöf har tänkvärda dikter. Jag tycker om hur han använder orden och man kan inte låta bli att läsa fler och fler.

Harry Martinssons bok Nässlorna blomma blev jag tipsad om av en äldre man som tyckte den var så bra. Jag är glad att jag läste den för den var så gripande. Den var lättläst trots att den hade lite ålderdomligt språk. Boken är delvis biografisk. Berättelsen handlar om pojken Martin, som föds i en fattig familj och växer upp under 1900-talets början. Han är yngst av fem syskon. Omständigheter leder till att mamman övergiver sina barn och de auktioneras bort. Martin som bara är sju år skickas till Vilnäs till en familj. I skolan blir han retad för att han är så duktig. Då och då springer han till skogs för att söka efter sin mor. Han vill vara med sin mamma samtidigt som han avskyr henne för att hon övergav honom.

/Boktokig

Älskade Edith och Karin!

Under tonårstiden föll jag i djup förälskelse med två modernistiska kvinnor, två kvinnor som återgav vad jag kände och som man kunde lita på. Karin Boije förstås och Edith Södergran. Som jag läste och som jag älskade och grät och blev styrkt. Jag läste deras dikter, skrev av dem, deklamerade dem i ensamhet och förundrades dagligen över hur verkliga de var för mig. Tänk att andra människor också kan skriva min verklighet och mina tankar. Min förtvivlan. Såhär i efterhand kan jag genom deras biografier konstatera att min förtvivlan och tonårssmärta knappast kunde mäta sig med deras – herregud vilka öden… Karin Boije tog sitt liv 41 år gammal och Edith Södergran avled 31 år gammal efter flera års sjukdom (lungtuberkulos).

Som en liten fotnot måste jag också tipsa om en annan modernistisk skatt -  Harry Martinssons underbara rymdepos Aniara. Det ska visst bli tonsatt av Kleerup nu och det är verkligen en text som förtjänar all sin uppmärksamhet. Mitt avslutande tips är således – läs Aniara (och läs den högt).

/Helena, Fiktiviteter