Många bra författare och poeter inom svenska modernismen

Jag erkänner att jag var tvungen att ta reda på vad modernismen är för något innan jag kunde sätta mig ner och göra ett boktips. Vissa perioder, som t ex medeltiden, är lätta att förknippa med böcker medan sådana som denna inte är lika lätt. När det gäller modernismen så har jag läst olika poeter. Några av de största poeterna i Sverige räknas till moderismen. Men det finns även stora skönlitterära författare som hör till modernismen.

Jag tycker mycket om att läsa Karin Boyes dikter. Har du inte läst hennes dikter så tycker jag verkligen att du ska göra det! Men inte bara dikterna är bra. Även hennes berättelse Kallocain är bra! Den handlar om ett land, Världsstaten. Där lever människor under jord på grund av ett krigshot från ett annat land. Kemisten Leo Kall uppfinner en drog, som får namn efter uppfinnaren, Kallocain. Denna drog får människor att avslöja sina innersta tankar. Det är meningen att den ska användas för att avslöja statsfientliga tankar.

En annan stor poet är Edith Södergran. Hennes dikter är vackra, ofta sorgsna men helt underbara.

Gunnar Ekelöf har tänkvärda dikter. Jag tycker om hur han använder orden och man kan inte låta bli att läsa fler och fler.

Harry Martinssons bok Nässlorna blomma blev jag tipsad om av en äldre man som tyckte den var så bra. Jag är glad att jag läste den för den var så gripande. Den var lättläst trots att den hade lite ålderdomligt språk. Boken är delvis biografisk. Berättelsen handlar om pojken Martin, som föds i en fattig familj och växer upp under 1900-talets början. Han är yngst av fem syskon. Omständigheter leder till att mamman övergiver sina barn och de auktioneras bort. Martin som bara är sju år skickas till Vilnäs till en familj. I skolan blir han retad för att han är så duktig. Då och då springer han till skogs för att söka efter sin mor. Han vill vara med sin mamma samtidigt som han avskyr henne för att hon övergav honom.

/Boktokig

Älskade Edith och Karin!

Under tonårstiden föll jag i djup förälskelse med två modernistiska kvinnor, två kvinnor som återgav vad jag kände och som man kunde lita på. Karin Boije förstås och Edith Södergran. Som jag läste och som jag älskade och grät och blev styrkt. Jag läste deras dikter, skrev av dem, deklamerade dem i ensamhet och förundrades dagligen över hur verkliga de var för mig. Tänk att andra människor också kan skriva min verklighet och mina tankar. Min förtvivlan. Såhär i efterhand kan jag genom deras biografier konstatera att min förtvivlan och tonårssmärta knappast kunde mäta sig med deras – herregud vilka öden… Karin Boije tog sitt liv 41 år gammal och Edith Södergran avled 31 år gammal efter flera års sjukdom (lungtuberkulos).

Som en liten fotnot måste jag också tipsa om en annan modernistisk skatt -  Harry Martinssons underbara rymdepos Aniara. Det ska visst bli tonsatt av Kleerup nu och det är verkligen en text som förtjänar all sin uppmärksamhet. Mitt avslutande tips är således – läs Aniara (och läs den högt).

/Helena, Fiktiviteter

Gör en dadaistisk dikt!

Enligt den dadaistiske författaren Tristan Tzara kan just du skriva en dadaistisk dikt. Gör så här:

”- – - – - – -

Ta en tidning

Ta en sax

Välj ut en artikel som är lika lång som Ni har tänkt Er dikten.

Klipp ut artikeln.

Klipp därefter ut orden i artikeln, ett efter ett, och lägg dem i en påse.

Skaka påsen kraftigt.

Ta sedan ut bitarna i tur och ordning.

Skriv av dem noga

- – - – - – -”

(Ur DADAmnaifest om svag och bitter kärlek (1920) i översättning av Ingemar Johansson)

Lätt eller hur?

Dadaisterna var precis som de flesta andra modernister lite galna. Genom att göra saker på sitt eget sätt provocerade de och väckte uppmärksamhet. Ju mer, desto bättre! Detta gällde såväl konst som litteratur. Konstnären Marcel Duchamp tog till exempel ett foto av en pissoir och kallade det konstverk. Tristan Tzara framförde med sin kompanjon Hugo Ball sina så kallade dikter ”live” på en teater i Zürich, utklädd i märkliga scenkläder: runt kroppen en blå pappcylinder och på huvudet en slags strut. Så här kunde en dikt låta:

Så varför inte sätta igång direkt? Gör en egen dada-happening!

(Vad dada betyder? En del påstår att franska småbarn kallar sin käpphäst dada. Andra menar att dadaisterna helt enkelt hittade på ordet.)

/Agneta, Agnes i Lund

Vi avslutar i Modernismen och in i framtiden

Modernismen är utan dess like den flummigaste litteraturepoken i Västeuropas historia. Att störa, uppröra och kittla under fötterna var viktigare än vad som skrevs eller målades. Texterna skulle inte bara väcka en känsla hos läsaren eller åhöraren, utan även skriven så ”verkligets-tvättad” som möjligt. (Inom surrealismen sysslade man med automatisk skrift; man satte sig med papper och penna och skrev vad som föll en in – tog diktamen från det undermedvetna).

Detta med att modernismens texter skulle väcka känslor resulterade förstås i att läsaren allt som ofta inte kan FÖRSTÅ texterna. De är skrivna för att KÄNNAS.

Blå, katt rinner upp för tapeter, gamen tickar i vägguret gröna människor under purpurfärgade trädkronor o s v.

Skitjobbigt tycker vissa när andra säger ’solklart’.

De författare som lever kvar i form av klassiker är förstås inte de modernister som tog modernismens manifest på blodigt allvar. T ex  Marcel Proust och Franz Kafka må måla upp luddiga, orealistiska och tankesvindlande världar – men det går att läsa deras verk.

När modernismen är som extremast, så blir det apuupiduupiduu-jazz av hela skiten. Eller nä, jazz jag inte har lärt mig uppskatta är ändå tusen resor bättre än modernismens verk när de är som extremast. Tänker på dadaismen. En quite pårökt gren-genre av modernismen. Inom konsten gjorde Dadaismen ändå några lite roliga grejer, som att sätta mustasch på Mona-Lisa. Hade de bara slutat där så hade de tagit någon form av politisk ställning; om att man skulle plocka ner konsten från höga hästar. När dadaisten i fråga sedan skriver dit L.H.O.O.Q. ett kryptogram som sedan avslöjas stå för ”hon är varm mellan benen”, så blir det mest ett pubertalt internskämt. Men de fick som då ville – att uppröra var viktigare än att inte röra alls.

Inom litteraturen blev dadaismen mest känd för att inte använda sig av riktiga ord. Hugo Ball förklarade det i Dadamanifestet 1916 med bland annat orden ”Jag vill inte ha ord som andra uppfunnit…Varför kan inte trädet heta Pluplusch och Pluplubasch när det har regnat? Och varför måste det över huvud taget heta någonting?”

Flummigt. Pårökt. Absintigt. Men känslokittlande. Ja visst.

”Ja, tänkte jag, vi lever utan framtid. Det är det som är så märkligt: med näsan mot en stängd dörr.”

- Ur Virginia Woolfs dagbok, strax före hon begick självmord.

/Rebecca Vinterbarn Elg

Glöm inte kolla på kvällens program av Hej Litteraturen som handlar om just Modernismen (och en titt in i framtiden). SVT1, kl. 22.00. Har du missat tidigare avsnitt? Du hittar alla i UR Play.

Det gick inte an

På högstadiet minns jag att vi presenterades för realismen genom att man satte ett kapitel av Zola, troligen från Thérèse Raquin, i händerna på oss. Det var en bårhusscen och den var rätt obehaglig. Den gjorde dessutom jobbet för de flesta av oss förstod vad som var nytt och modernt med det. Det detaljerade och det påtagliga och det verklighetstrogna…

Zola är en av realismens förgrundsfigurer tillsammans med Swift och Dickens. Men realismen fanns också i Sverige. En författare som under sin gärning blandade romantik och realism var Carl Johan Love Almqvist. I sin bok Det går an, som kom 1839, skildrade Almqvist sergeanten Albert och glasmästardottern Sara som förälskat sig i varandra. Men Sara kräver att de istället för att gifta sig ska leva i en jämställd relation utan vigsel och utan att dela på egendomen. Att en sådan roman väckte uppmärksamhet är lätt att förstå och faktum är att Almqvist tvingades leva i fattigdom och slutligen också som landsflykting mycket beroende på Det går an. Det var alltså en bok som kostade något att skriva, om ett ämne som fortfarande bär aktualitet och som därför förtjänar en läsning än idag. Om inte annat för att se vad all ilska handlade om.

/Helena, Fiktiviteter

Tips för alla som vill gråta

Det är när man är elva år och favorithästen på ridskolan just har avlivats och livet känns helt meningslöst som man verkligen kan njuta av Dickens båda tårdrypande romaner David Copperfield och Oliver Twist. Då när man bara vill fortsätta i all evighet kan man verkligen sätta sig in i hur det känns att bli sviken av allt och alla, när styvpappan verkligen är vidrig och när de goda alltid är fattiga, sjuka och dör.

Men även om jag frossade i medlidande som elvaåring så upptäckte jag att böckerna hade ännu mer att bjuda på. Spänningen är på topp, personerna är ypperligt beskrivna och de små mysterierna som dyker upp lite här och var (vem är till exempel den mystiske Monks och den vackra Rose i Oliver Twist?) För att inte tala om miljöerna! Vem vill inte leva i en värld full av überbrittisk tedrickning, vackra möbler och undersköna kläder? Särskilt när man ser allt ur en fattig, föräldralös pojkes synvinkel blir allt extra underbart.

Det är bara att börja läsa, gråta och njuta!

/Anna Nygren, dagensbok.com

Foto Flickr: lenifuzhead

Verklighetens hemskheter

Om du har hämtat dig från läsningen av Dracula, som jag tipsade om i mitt förra inlägg, är det dags att ta itu med ännu en slags hemskhet. Det berättades även under realismen om hemska saker, men man förankrade berättelserna i verkligheten för att på så sätt kunna visa hur hemsk världen faktiskt kunde vara. Man tyckte inte att man behövde brodera ut det hela särskilt mycket mer, om man bara beskrev det fula i världen tillräckligt ordentligt. Det fanns inte skäl att fantisera, då verkligheten bjöd på alla slags fasor…

Charles Dickens berättar om det föräldralösa barnhemsbarnet Oliver Twist i boken med samma namn och trots att det är en påhittad berättelse är det troligt att den speglar ett barnhemsbarns verklighet på ett realistiskt sätt. Det är omöjligt att inte känna med det stackars barnet som inte verkar ha någon som håller en skyddande hand över honom, och det är lätt att föreställa sig hur ensam och utkastad i världen han kände sig. Lite gråtvarning!

Oliver Twist har filmats vid flera olika tillfällen och är det så att man skulle vilja se dramatiseringen innan man läser eller efter man läser eller rentav istället för att läsa, så tycker jag den mini-serie som spelades in år 1985 (och finns tillgänglig på dvd) är bra.

Ja, nu har jag skrivit några inlägg och tipsat om några av alla de riktigt fina texter som författats genom tiderna. Hoppas att du hittar något som verkar intressant och att du fick lite läslust!

/En bok om dagen

Bättre än alla deckare

När jag läser deckare vill jag ha antingen ett mysigt Miss Marple-mord eller något riktigt bloddrypande och vidrigt. Eftersom jag tycker att det i princip bara är Christie som behärskar den första varianten till fulländning så hoppas jag inför varje ny deckare jag får i min hand att den närmast ska få mig att spy. Oftast blir jag besviken. Men det finns en bok (som kanske inte precis är en deckare, men en verklig thriller) som slår alla andra med hästlängder när det gäller äcklighet. Det är Émile Zolas Thérèse Rakin.

Stackars Thérèse har blivit gift med en sjuklig man som hon definitivt inte älskar (och på beskrivningen av honom förstår man hur illa han luktar och hur slemmig han är) Istället låter hon sin passion frodas i mötena med mannens vän Laurent. Men för Thérèse och Laurent räcker det inte med lite vänsterprassel, de vill leva tillsammans på riktigt. Skilsmässa är det inte tal om och enda utvägen är att mörda Camille, som Thérèses man heter.

Mordet lyckas. Camille ”drunknar”. När liket flyter iland är köttet upplöst och gulaktigt. Ansiktet har förlorat all mänsklig form och det ser verkligen fruktansvärt ut. Ingen misstänker Thérèse och Laurent, de gifter sig och hoppas på att äntligen få bli lyckliga. Men varje gång de ligger tillsammans i sängen är det som om Camilles förruttnade kropp ligger emellan dem. Varje gång de sluter ögonen är det Camilles vanställda ansikte de ser. De står inte ut och det slutar med… nej, läs själv så får du se! Och jag garanterar att du åtminstone kommer må lite illa boken.

/Anna Nygren, dagensbok.com

Foto Flickr: Mourner

Ett lyckat eboks-experiment

Jag gillar böcker. Gärna stora, tjocka luntor men också pocketböcker, förstås. Sen finns det ju även e-böcker och liknande, men att gå ifrån pappret helt — att läsa ifrån exempelvis en datorskärm — det har känts otänkbart. Fram tills nu. I det här gästinlägget tänkte jag berätta lite om vad jag läst de senaste dagarna, och, kanske framför allt: hur jag läst.

Robert Jordan‘s serie The Wheel of Time[1] har länge tillhört favoriterna. Jordan dog dessvärre 2007, och Brandon Sanderson fick uppdraget att avsluta serien. I väntan på att få läsa del 13,[2] har jag följt Sanderson på Twitter (@brandonsandrson), och fick den vägen veta att han släppt ett antal korthistorier samt en hel bok(!) fria för nedladdning på sin webbsida.

Nyfiken på författaren, då jag inte läst något av hans “egna” verk, började jag med novellen Defending Elysium (del 1 och del 2). Läste på en iPhone med hjälp av det ypperliga programmet Instapaper (webbsida; app). Och jag blev inte besviken. Novellen var lysande! Och iPhone som medium svek inte heller. Liksom vanliga böcker gjorde den inte något väsen av sig utan lät texten få huvudrollen. Precis som det ska vara.

Tänkte överhuvudtaget inte på hur jag läste Defending Elysium. Tänkte inte på att det här var första gången jag i en egentlig mening avvek från pappret. Så hade det inte varit om jag läst den på en datorskärm. Efter att i efterhand sett texten i en vanlig webbläsare, orkade jag inte läsa mer än några rader. Ögonen tröttnade och uppmärksamheten tynade.

Jämför bilden av webbsidan med samma passage genom Instapaper. På webbsidan är raderna långa, backgrunden störande, och dessutom finns det mycket runtomkring själva webbsidan som lockar ögonen att irra bort sig. Instapaper ger en betydligt behagligare läsupplevelse. Den låter mig läsa texten utan att distrahera med annat.

Sanderson hade mig på kroken. Efter fortsatt botanisering bland alstren han frikostigt lagt upp, började jag läsa romanen Warbreaker. Till skillnad från Defending Elysium (HTML) läste jag Warbreaker som PDF-fil.[3] Här kunde inte Instapaper hjälpa längre — men det finns ju andra program. Jag testade GoodReader först, och fann ingen orsak att pröva på något annat! Det funkade hur bra som helst.

Jag märkte mig tycka om att läsa på telefonen. Appen GoodReader gjorde om PDF-filen till enbart text. Liksom genom Instapaper ges texten fokus, som sig bör. Det är texten jag vill åt. Och jag vill ha bara det; inget annat. Precis som det är på papper.

Men det fanns även fördelar, unika för den elektroniska versionen. Som till exempel att hela luntan obemärkligt följde med. Jag kunde sätta mig att läsa närhelst jag ville — på en bänk under en barnvagnspromenad. På tåget. Jag kunde läsa i sovrummet, efter att min 15 månader gamla dotter somnat, utan att oroa mig över att väcka henne genom att tända lyset i rummet! Något som dessutom hjälpte i situationer likt det sistnämnda, var GoodReaders “nattläge”.

Warbreakers 593 sidor tog slut blott alltför snabbt! Jag var rätt förvånad, dels över att inte alls märka hur sidorna flöt förbi — man känner ju inte på samma sätt hur den högra handen har allt mindre att bära —, och dels över hur smidigt det var att läsa en bok digitalt.

Jag kommer nog alltid att föredra papper. Känslan är ju en annan. Men liksom pocketböcker har sina fördelar, så börjar jag till slut inse att eböcker faktiskt också funkar. Mitt misstag var att tro att eböcker läses på datorskärmen. Där hör de inte hemma! Det är inte i skrivbordsstolen framför den stationära datorn som eboken kommer till sin rätt. Det är på de mer portabla enheterna som man ska läsa sin ebok. På storskärmstelefoner och läsplattor.

För ett tag sedan fnös jag skeptiskt åt tanken; idag sitter jag och letar var jag kunde köpa Sandersons Mistborn-trilogi i elektronisk form.

[1] Sagan om drakens återkomst i svensk översättning.

[2] Towers of Midnight. Släpps hösten 2010. (Tor, Bokus)

[3] Sanderson publicerar ett kapitel ur Warbreaker varje vecka. Jag började med dem, genom Instapaper, men fann snabbt att än så länge fanns bara halva boken tillgänglig som HTML. Däremot fanns hela som PDF-fil att ladda ner redan nu.

/ Kristian Niemi

Driver bloggen: Vad gör du här

Foton: Wikipedia

Orättvisor i ropet

Jag har märkt att det ofta sker en motreaktion inom alla möjliga områden. Först tycker man en sak är bra, sedan blir det ofta den absoluta motsatsen det som är bra. T ex i modevärlden så kan det vara långa kjolar som är populära och sedan övergår det raskt till att vara korta kjolar. Detsamma verkar ha skett inom litteraturen. Först hade vi romantiken då det skulle vara sagor och berättelser och de fick gärna vara övernaturliga. Till dess motpol kom realismen då författarna ville skildra världen som den verkligen var. De skulle skildra den objektivt och vetenskapligt. Det fick gärna handla om orättvisor.

Där kommer den fantastiska boken Oliver Twist in. Den handlar om en pojke som föds på ett fattighus i en engelsk stad av en ung och okänd mor. Fadern är också okänd. Pojkens mor dör efter förlossningen. Oliver får bo på fattighuset, där de får väldigt lite och dålig mat. Efter ett tag flyr pojken till London och hamnar hos ett gäng ficktjuvar. Jag kan säga att boken berörde mig djupt när jag läste den. Så har du inte läst den, så tycker jag verkligen att du ska läsa den!!!

/Boktokig