Det gick inte an

På högstadiet minns jag att vi presenterades för realismen genom att man satte ett kapitel av Zola, troligen från Thérèse Raquin, i händerna på oss. Det var en bårhusscen och den var rätt obehaglig. Den gjorde dessutom jobbet för de flesta av oss förstod vad som var nytt och modernt med det. Det detaljerade och det påtagliga och det verklighetstrogna…

Zola är en av realismens förgrundsfigurer tillsammans med Swift och Dickens. Men realismen fanns också i Sverige. En författare som under sin gärning blandade romantik och realism var Carl Johan Love Almqvist. I sin bok Det går an, som kom 1839, skildrade Almqvist sergeanten Albert och glasmästardottern Sara som förälskat sig i varandra. Men Sara kräver att de istället för att gifta sig ska leva i en jämställd relation utan vigsel och utan att dela på egendomen. Att en sådan roman väckte uppmärksamhet är lätt att förstå och faktum är att Almqvist tvingades leva i fattigdom och slutligen också som landsflykting mycket beroende på Det går an. Det var alltså en bok som kostade något att skriva, om ett ämne som fortfarande bär aktualitet och som därför förtjänar en läsning än idag. Om inte annat för att se vad all ilska handlade om.

/Helena, Fiktiviteter