Vi avslutar i Modernismen och in i framtiden

Modernismen är utan dess like den flummigaste litteraturepoken i Västeuropas historia. Att störa, uppröra och kittla under fötterna var viktigare än vad som skrevs eller målades. Texterna skulle inte bara väcka en känsla hos läsaren eller åhöraren, utan även skriven så ”verkligets-tvättad” som möjligt. (Inom surrealismen sysslade man med automatisk skrift; man satte sig med papper och penna och skrev vad som föll en in – tog diktamen från det undermedvetna).

Detta med att modernismens texter skulle väcka känslor resulterade förstås i att läsaren allt som ofta inte kan FÖRSTÅ texterna. De är skrivna för att KÄNNAS.

Blå, katt rinner upp för tapeter, gamen tickar i vägguret gröna människor under purpurfärgade trädkronor o s v.

Skitjobbigt tycker vissa när andra säger ’solklart’.

De författare som lever kvar i form av klassiker är förstås inte de modernister som tog modernismens manifest på blodigt allvar. T ex  Marcel Proust och Franz Kafka må måla upp luddiga, orealistiska och tankesvindlande världar – men det går att läsa deras verk.

När modernismen är som extremast, så blir det apuupiduupiduu-jazz av hela skiten. Eller nä, jazz jag inte har lärt mig uppskatta är ändå tusen resor bättre än modernismens verk när de är som extremast. Tänker på dadaismen. En quite pårökt gren-genre av modernismen. Inom konsten gjorde Dadaismen ändå några lite roliga grejer, som att sätta mustasch på Mona-Lisa. Hade de bara slutat där så hade de tagit någon form av politisk ställning; om att man skulle plocka ner konsten från höga hästar. När dadaisten i fråga sedan skriver dit L.H.O.O.Q. ett kryptogram som sedan avslöjas stå för ”hon är varm mellan benen”, så blir det mest ett pubertalt internskämt. Men de fick som då ville – att uppröra var viktigare än att inte röra alls.

Inom litteraturen blev dadaismen mest känd för att inte använda sig av riktiga ord. Hugo Ball förklarade det i Dadamanifestet 1916 med bland annat orden ”Jag vill inte ha ord som andra uppfunnit…Varför kan inte trädet heta Pluplusch och Pluplubasch när det har regnat? Och varför måste det över huvud taget heta någonting?”

Flummigt. Pårökt. Absintigt. Men känslokittlande. Ja visst.

”Ja, tänkte jag, vi lever utan framtid. Det är det som är så märkligt: med näsan mot en stängd dörr.”

- Ur Virginia Woolfs dagbok, strax före hon begick självmord.

/Rebecca Vinterbarn Elg

Glöm inte kolla på kvällens program av Hej Litteraturen som handlar om just Modernismen (och en titt in i framtiden). SVT1, kl. 22.00. Har du missat tidigare avsnitt? Du hittar alla i UR Play.