Arbetarförfattarna

Det första jag tänker på när jag hör ordet ”Arbetarförfattare”, är ett annat ord, som inte har med de böckerna alls att göra: ”Tjejband”.

Förstår hur ett rockband kan bli sura tillslut om de alltid presenteras som ”Tjejband”, när de själva inte ägnar någon energi åt att tänka på att de har bröst och fittor, utan helt enkelt bara vill spela rock.

Det borde ha varit samma sak för ”Arbetarförfattarna”. Ordet i sig förminskar både författandet till att inte kunna kallas för ett riktigt arbete, och arbetarna som skriver till att inte vara tillräckligt bra på att skriva för att helt enkelt kallas för författare. Men som jag förstått när jag läste på lite om arbetarförfattarna, så var de flesta av dem nöjda med den titeln. Vissa rynkade på näsan, andra sträckte upp näsan i vädret. Men ett skällsord blev det aldrig.

 Jag tror inte att vi på allvar kan förstå vad fattigdom är. Vi kör en skruttig bil, till ett dåligt betalt jobb, måste dela upp betalningen till hemförsäkringen månadsvis och autogiro har blivit vår enda möjlighet att hålla oss flytande. Baren får dela rum, det blir bara skidsemester vart annat år och bara ett par nya jeans per år.

Vi HAR en bil, om än skruttig. Folk har varit på skidsemestrar och drar ibland ett par splitter nya jeans över rumpan. För inte alls länge sedan gick folk i det här landet med rumporna bara – bokstavligen.

Innan kvinnor ens hade rösträtt, och när en arbetare ägnade sina dagar åt att jobba, föröka hålla sig flytande, vila några timmar, äta någonting och så jobba igen. De som valde att slösa bort någon timme från den värdefulla sömnen, på att istället läsa en bok, de kunde nog verka rakt av spritt språngande galna. Att studera var att ta tid från arbetet.

Men det fanns några som ville ändå. Som lånade hem böcker från kringresande bibliotek och läste eller studerade i skumrasket från en öppen spis sista glöd. Autodidakterna – de självlärda – är dem som sedan började skriva själva. Vi fick arbetarförfattare.

De är ögonvittnen till vårt lands historia. Tidigare hade underklassen bara skildrats sparsamt, men aldrig förr INIFRÅN. Det är faktiskt något helt unikt. Och precis sådär lagom historiskt svindlande för att det nog ska gå att komma över den där värsta känslan av hur eländigt allt är för huvudpersonerna.

Jag är väldigt svag för poeten och kolvaktaren Dan Anderssons dikter. Han placeras faktiskt också in under ”arbetarförfattare” allt som ofta, så om jag ska rekommendera någon att börja med, så är det med värme jag tipsar om Dan Andersson. Det finns noveller, oftast åt det lite mystiska hållet; men oftast redan i hans dikter kan man hitta det gamla Sverige. Både vackert och underhållande.

/Rebecca Vinterbarn Elg

Tredje avsnittet av Hej litteraturen urplay.se!